... jag stirrar på folk. Okej! Förlåt!
Jag börjar mer å mer tro... att jag missuppfattas.
Jag tycker om att se på folk, helst då ostört, men de lyckas ju aldrig, för man känner ju nog när nån glor på en. Ganska bra. Å när jag sitter å glor, så märker folk det, å så får jag panik å kollar bort, å tadaaa, så har det misstolkats.
Finns en som brukar luncha vid neste som har ett väldigt säreget utseende, sku känn igenom honom var som helst, när som helst, ett såntdär ansikte som bara fastnar.
... Och det här betydde ju inte då att han sku komma å språka med mig då jag satt på "terassen" å drack mitt efter-lunch-kaffe å tog en cigg, när han dessutom tydligen inte röker.
Jag tycker öht inte om att språka med okända människor, ja, artighetsfraser jo, men sku man se mig både på moronen före vi börjar jobba å på moriskaffe, om jag ens kommer upp i 10 ord på dom 2 tillfällena, så e de ju ganska bra... Heh. Och nä, jag har egentligen inget å säga, så då ids jag inte säga så mkt heller.... Där kommer den där lilla slängen av introverten fram i mig....
Nåja.... Ska väl pompp i duschen snart, fick äntligen vaskat av lilla röda, så nu har jag ingen aning om jag är brun på riktigt eller skitig som fan ;D Tror jag kommer slå personbästa i brunhet denhär sommarn ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar