lördag, oktober 24

Rubriken som hette Vuxen å sen spårade det ur å bara handlar om hästar..

Jag tror jag håller på bli vuxen. Helt på riktigt.


Vilket är iofs ganska olikt mig.

Första tecknet är att... det är faktiskt inte jag som släpat med mina polare ut den senaste tiden, dom har övertygat mig.. ! Eller så har man konstaterat de ilag...

Men de andra tecknet, som jag kom å tänka på igår.

Var å testred söta lilla Fanta hos marie, å jag hade själv sagt typ barbacka med voltigegjord, för att jag helt enkelt vill rida barbacka. Där kom första problemet. Sen när har jag vila rida barbacka? Dressyrnörden? De ska va hårda dressyrpass, så man har blodsmak i käften. Eller?

Nå, vi skritta mest, varken Fanta eller jag har ju så bra kondis ännu, trava lite, å testade galoppen i båda varven (å oj vilken skön ponny att sitta på, jag som trodde min balans sku va käpprätt åt helskota, hade inga som helst problem att hållas på.. !), gjorde ett par halter, å lite olika tempon i skritt å trav. De va ungefär vad som räckte för mig å ja var riktigt nöjd med det. Wait, what? Vad hände med blodsmaken?

Sen satt jag å tänkte att de sku va himla skönt å fara i terräng me Fanta. Nåmen när har ja vari nå stort fan av terräng? Jo, ja bruka fara för hästens skull.. Men att jag själv sku vila fara? Nee, 100% dressyrnörd här.

Nånej, egentligen vet jag vad det grundar sig på. När jag hade E, så hade jag så förbannat höga krav på mig själv, utvecklas å gå framåt i ridningen, så de mesta blev bara en soppa.

Det var samma dom första gångerna jag red hos Mia (på Aftonsol), men sen beslöt jag mig, att näe, nu ska jag rid som en nybörjare. Jag ska ta bort alla krav å all press, bara rida som jag blir tillsagd.

Ridningen ändrades i ganska snabb takt, från att inte ha fått en häst att ens gå fram i trav (hade inga sporrar), till 2-3 månader senare få honom att jobba riktigt duktigt så skummet yrde runt munnen, å själv kommit till insikten att pressen å kraven börjar vara borta, å därmed betydligt mjukare ridning.

Det är det här skedet jag utgår från nu oxå. Nu har jag inte heller någon ridkondis, å de märktes nog med fanta, baksidan av låren (!, kan nån förklara det för mig?) blev helt sjuka av den lilla stund jag red ;D Men det passar både mig å hennes nivå förtillfället! :) Sku de int ha vari så mörkt, så sku marie ha tagi foto på oss, för hon börja mittiallt skratta å säga att jag såg så LITEN ut på Fanta.. :D Fanta är ponny! :D

Så att jo, jag blev nog lite småkär i Fanta.. Hade inte hunnit gå många steg så tjöt ja helt nöjt åt marie att ja blev nog lite kär nu! Samma var det oxå med Flamenca.. ! Skrev precis nyss det åt marie på chatten, å i samma veva insåg jag att första hästen ja nånsin klickat med (Simona, vila i frid), var oxå ett sto! Så kanske man har valt fel hästar i sitt liv? Jag som alltid haft lite fördomar mot ston, egensinniga (Kadidja*), men trots det är dom så himla kloka många av dom.

Sen är ju frågan, ifall man nånsin skaffar sig egen häst igen? Egentligen sku ja int kanske vila ha en hel häst, utan en som jag kan lalla runt med på små dressyrtävlingar, å lite träningar med. Den där meningen blev ju lite lustig, trött som man är, men alltså en halv häst då... Vet inte om jag sku orka rida varje dag. Men ändå en häst som egentligen nog kan.

Kan inte annat än att hålla med Kyras berömda ord..

- En valack säger man till att göra något. En hingst ber man och till ett sto skickar man in två skriftliga ansökningar och frågar om hon skulle kunna tänka sig att göra detta...

*Kadidja var ett svart litet sto jag red under hästutbildningen, kan inte annat än skratta såhär i efterhand. Kämpade säkerligen ett halvår med henne, å varje gång man började få tag om henne, så körde hon upp huvudet å sprang rakt fram. Alltså helt bevisligen gjorde hon det, hon sprang rakt in i sargen med mig bara för att protestera :D Sen sa Rolle "Näe, nu får du nog byta häst, de här blir ju ti ingenting!", å de va då jag fick Simona <3

måndag, oktober 19

Stubbcross.

... Inte stubbkross ;)

Å inte stubbar heller ;)

Näe, utan motocross på en stubbåker! Det här var nåt helt nytt för mig (å säkert nytt för en del andra), och... De var fanimej nåt av de häftigaste! Hade jag kört själv, ja det hade ju inte funnits nån hejd på mig då inte, jag hade ju förmodligen kört ihjäl mig. Ser jag en lagom stor vattenpöl, så de finns ju ingen risk att jag sku smygköra genom den me Blixten, nejfan, full gas! ;) (Jag tror farsan blev vuxen nångång där vid 50-55 års ålder, å slutade köra som en tok när de va snöstorm... Så det ligger väl i släkten *harkla*).

Nåja, åter till crossen då. Vädret. Fenomenalt! Kunde inte ha önskat bättre väder än sådär! Och så otroligt roligt att det var många som körde, och så mkt folk som kom å se på! Undras nog om nån av arrangörerna hade väntat sig sådär mkt besökare?

När jag var där å fotade, så uppdaterade jag min status på fejjan å skrev "Om jag inte får nåt wow-foto idag så slutar jag fota!"... Men det behövde jag tydligen inte ;) Okej, jag kan göra fotona bättre om ja drar dom igenom redigeringsprogrammet, men att ursprungsbilderna blev såpass bra som dom blev. Jag kan dö lyckligt nu. Åtminstone tills nästa gång.

Den här gången tog jag mig tid att testa olika vinklar och olika platser, vilket... hade sina för- och nackdelar. 2590 foton blev det totalt, och det roliga är att dom e riktigt förbaskat bra i senare hälften av alla foton. Iofs är nog det här inget nytt, så är det nästan alltid, vettefasen vad det beror på. Men det var ett foto där jag nästan (observera, nästan!) satt me tårar i ögonen av lycka (tar jag min hobby för seriöst nu?) när jag såg fotot! Det här är faktiskt den redigerade versionen, men ja måst ju visa från min bästa sida i bloggen ;) Okej, det jag inte har gjort är att jag inte rätat upp bilden, ni ser hur sned horisonten är? Men det försvann så mkt från bilden när jag försökte räta upp den, så jag sket i det. Drog bara upp skärpan lite å lite kontrast på.


Och angående snedheten på en del bilder, vet ni hur sjuk man är i armen efter att hålla upp ca 4 kg i 3h? ;) Så när ni ser mig vifta på me armarna så e de bara lite pausjumppa så man ska orka fortsätta ;) Har ingen direkt träningsvärk idag, men en muskel på vänstra sidan mellan nacken å axeln tål knappt beröring ;) 

Det här var oxå en annan av favoriterna (jag har seriöst tusn favoriter! Så svårt ti bestäm sig vilka man ska lägg upp på bloggen å på insta) (Ja, just de ja, brukar ju lägga favoriter på insta, så om nån vill se mina personliga favoriter så finns jag på --> Sleepydisaster) (Om jag sku sluta med parenteser nu?) (Som ni ser, något slut i huvudet.. OKEJ JAG SLUTAR!)

Oxå detta är redigerat...


Här drog jag bara upp skärpan, å det gör jag egentligen bara för att man ska urskilja "sprättona" bättre. Och ser man på datorn så kan man ana oskärpa, men kollar jag tex på telefonen, så int fan ser man sånt där inte! (Nu avslöjar jag alla mina hemlisar.. fan.. sku ju sluta me parenteser.. )

Följande bild (och flera av dom), så var min första tanke att det var en reklambild. Alltså ni vet typ en bild i en broschyr om .. saken. I detta fall en 4hjuling.


Jag sku heeelt klart köpa!


Man ser en tydlig skillnad från första fotot (alltså av dom som e uppladdade på mina 2 sidor), och sista, dels kvalitetsmässigt.. Men sen det väsentliga.. Känslan. Förmedlingen. Det är den jag inte riktigt har lyckats få fram på motocrossfotona från spituholmen, dom har mest bara varit döda å intetsägande. Eller hur? I bilden ovan, där är det faktiskt en känsla, ids int ha mig å förklara det, för det kan jag inte ;)

En sak som e riktigt roligt, som jag ska erkänna nu. De e när man som fotograf får kontakt med en som kör förbi :D Typ nån som vinkar, visar tummen upp eller dylikt, det e himla kul! Jag förstår nog att man kanske inte hinner, speciellt inte om de nån form av tävling, men... Jag tackar å tar emot för alla gester! ;)


Debbie tyckte jag borde ta betalt för fotona och i ärlighetens namn, det har jag gjort med hästfotona. Men sen blev jag lite lat me den biten oxå.. :S Och visst.. nog har hon en poäng i det, men då jag har int en firma, ååå... de e nästan så jag sku behöv ha firma om ja ska va riktigt seriös, å då krävs de bättre kvalité. Sålänge jag ger bort bilder gratis, så känner jag int lika stor press på mig själv, trots att jag är extremt självkritisk. Sen igen firma = billigare grejjor. Nu sku ju int dehär va nån firma jag sku överleva ekonomiskt på, utan mer som en bisyssla. Kanske ja sku måst diskutera me Sanna på Concordia? Hon brukar ju säga att man ska ta betalt för sin hobby, de e dom firmorna som brukar bli bäst ;)

Jag får väl sådär officiellt säga att detta var avslutet på min motocross-foto-säsong, allt efter dethär får väl räknas som bonus! Så nu är det bara att invänta vintern, å hoppas på att folk hör av sig då de e nå cross/snöskoter/whatever på G!

Keep on Braapping!



fredag, oktober 9

Modlös.

Började ett inlägg på lunchen, om otacksamhet. Och att jag var bitter, tvär å inåtvänd.

Nu är det mera.... sådär... Intetsägande. Sitter å lyssnar på Liam Titcombs Landslide, å den funkar riktigt bra just nu. Sådär lagom melankolisk.

Jag förstår inte varför jag är så otacksam ibland, hade ingen orsak till att vara det idag, å jag har ingen orsak nu heller till modlösheten.

Men ändå kommer de såndära perioder då man stannar upp, tänker till, å sen blir alldeles tom. Ena chefen, som tyks vara bra på att se sånt, frågade t.o.m på morronkaffet vad jag funderade på. Skakade bara på huvudet, det var ju ändå inget arbetsrelaterat. Å vad svarar man på en sån fråga, då man egentligen bara är tom?

Det har inte varit en dålig dag, inte ens en dålig vecka. Kom just på att jag fått 3 komplimanger denhär veckan.. ja kanske 4 om man sku räkna den ena.. (vad ja kommer på sådär på rak arm), haft trevliga diskussioner med heting idag osv osv, såndära små saker som muntrar upp en, men ändå... Ändå e man helt håglös.

Snarare vill jag påstå att jag varit rätt salig över mitt jobb den här veckan. Kallt på mornarna, men ack den syn man fått njuta av. ALLT har varit vackert... ! Frost, sol å spegelblankt vatten.

Så jo... Sådant är läget. Om det vankas lika vacker morgon i moron så lär jag nog ta kameran under armen å bege mig ut rätt så tidigt.

Det är ungefär sånthär man fått njuta av varje morgon.